Nu blir man lite vardagsförbannad, då gör man något väldigt svenskt. Man svär lite för sig själv, man knyter näven i fickan och sen gör man inget mer. Är man riktigt förbannad så skriver man en lapp på ICA. Detta är min lapp..
När man läser en sådan här artikel så förvånas man över hur folk hanterar vardagssituationer och verkligen tappar allt hopp på mänskligheten som finns, överhuvudtaget. Att man kan tänka tanken är en sak, men att man faktiskt genomför det hela är helt.. helt sjukt. Jag har inte ens ett ord att beskriva det med.
Det jag pratar om är självklart denna.
Jojo, jag vet. Aftonbladet. Bla bla bla, den diskussionen tar vi i ett annat inlägg. Det hela handlar alltså om en kvinna som känner att hon har full koll på bilen samt världen omkring och kan susa omkring i en 2 tons torped i hög fart på en motorväg med sina barn i bilen medan hon ammar sin bebis! Multitasking på hög nivå, men inte helt lyckat. Denna person bevisar via denna handling att hon verkligen inte klarar av att vara med oss andra i den vanliga världen, men trots allt så är hon inte ensam! Det är mer regel än undantag att folk gör helt andra saker än kör bil medan dom kör bil! Har sett folk läsa tidningar och böcker (!), sminka sig, spela spel på mobilen, läsa/skriva på laptop etc etc. Jag tror vi kan förändra noll-visionen, det är inte farten som dödar. Det är idioterna som tror att bilen kör av sig själv och gör något helt annat under tiden.
När jag kör bil så är det inte Johnny 18 år som kommer körande i 130km/h i vänsterfilen jag är oroad över, utan det är Anna 25 år som sminkar sig och ligger mitt emellan filerna och kör som hon druckit fjorton Redbull&Vodka med dödsgroggsalkoholhalt i sig. Detta har faktiskt utspelat sig på väg till jobbet en morgon. Lilla Lisa, Anna, Doris eller vad hon nu hette låg i 90 på 110-väg mitt i sommaren på en bar och fin R80. Inte i vänsterfilen, inte i högerfilen utan mitt i. Att jag då kommer bakom henne som kör rätt hastighet spelade ingen roll, efter ett intensivt helljusblinkande och konstant tutande så rättar hon sig till trafikreglerna och lägger sig till höger, fortfarande i 90. Vad gör hon som tar sån kraft och koncentration att hon inte kan styra bilen? Hon applicerar mascara. Var bra nära att köra henne av vägen, bara för att jävlas lite sådär.
Okej att prata i telefon, då har du en hand på ratten och någorlunda fokus på själva körningen. Men när du börjar göra något annat som kräver att du har blicken fokuserad på annat håll, t.ex. sminkborsten som petar dig i ögat, då är det helt jävla fel. Du riskerar inte bara att skada dig själv, du kan förlora koncentration och döda både din familj som sitter i din bil (som i artikeln) samt även helt oskyldiga som tar sig till skolan, jobbet eller bara är ute och åker. Att man kan bete så oansvarligt är sjukligt, att man inte tänker längre än näsan räcker då har man inte rätt att köra bil eller ens ha några rättigheter.
Jag är inte världens bästa bilförare (Det är Lewis Hamilton, det vet alla) och jag säger inte att jag kör enligt alla regler jämt, men jag kan säga att jag oftast, notera oftast, har väldigt bra koll på bilen. Jag kör fort när det är möjligt att köra fort utan att riskera något. Jag ligger inte i arslet på folk och hetsar, jag gör inte idiotomkörningar i skymda backar eller kurvor och jag sminkar mig fanimej inte i bilen. Eller någon annanstans. Alla råkar ut för olyckor, det är oundvikligt. Men man borde kunna göra allt som är möjligt för att undvika dom, t.ex. INTE KÖRA BIL MEDAN DU AMMAR DITT JÄVLA BARN!
onsdag 4 januari 2012
lördag 18 april 2009
Guds straff till mänskligheten
Anton:
Detta blogginlägg kommer att handla om guds straff till människan. Jag pratar inte om digerdöden, iPRED-lagen eller kärringar. Jag pratar om barn.
Om en vuxen karl kom gående på gatan, med dregel hängandes runt munnen, snor runt näsan, samt hyperaktiv och skrikig, skulle folk reagera? Med största sannolikhet skulle de göra det det. Barn, däremot, kommer undan med vad som helst, oavsett hur de beter sig.
Jag minns när jag var liten, att om jag var alltför odräglig på en offentlig plats sa mina föräldrar åt mig att vara tyst. De senaste fem-sex åren (och möjligen mer, men det minns väl inte jag) av mitt liv har jag aldrig hört någon förälder rappa i åt sitt barn, alls. Då har jag ändå åkt buss i stort sett varje vardag konstant i just fem-sex år, och jag kan säga att jag sett min beskärda del av barn som ska åka buss.
Anders:
Fy fan, får jag slut på batteri i iPoden under bussresor en gång till så vet jag inte vad jag gör. Detta innebär att jag får istället för att njuta av skön musik så blir mina öron attackerade av någon liten snorkuse på 3 månader som inte kan sluta skrika. Att flickan/pojken/saken skriker så högt att tant Margit längst fram med reumatismkäppen till och med reagerar och att det inte hjälper med att stänga av hörapparaten gör ingenting för sakens mamma då hon helt enkelt inte bryr sig längre. Hon har lärt sig att blockera sådana ljud redan innan det går in i hörselgången, hon har vant sig helt enkelt!
Tråkigt nog så måste jag säga att ingen av oss andra på bussen har vant oss med ditt jävla barn som du för övrigt bör få tyst på innan någon av oss får några idéer! Spark med liten unge, någon? Borde flyga riktigt långt om man träffar med vristen.
Anton:
Hursomhelst. Ni får inte tro att jag är rasistisk, för det är jag inte, men ska jag vara ärlig måste jag säga att invandrarbarn oftare är irriterande och skrikiga än ”svenska” barn. Varför vet jag inte, men jag är inte den som tittar bort och är rädd för ye ol’ rasiststämpel när faktumet finns. Jag ser, medger jag, många fler invandrarbarn än svenska barn på bussarna, men om jag skulle räkna med hur stor andel av barnen som låter överdrivet mycket, skulle statistiken vara lätt tydd. I vilket fall som helst, invandrarbarn som svenskt barn, jag ogillar barn något så enormt.
Anders:
Allvarligt talat så har jag tröttnat rejält på dem, både barnen och föräldrarna när det gäller sådana här situationer. Med barnen är det rätt självklart varför jag tröttnat, de kan inte hålla käften helt enkelt. Föräldrarna däremot, att de kan sitta där med ett hånflin och inte göra någonting gör mig så förbannad att jag har lust att kasta någonting på dem. Hade jag varit småbarnsförälder så hade jag gjort allt för att försöka lugna barnet, men de som åker buss verkar skita i det överhuvudtaget bara för att folk ska märka att de har fött barn.
Anton:
Det, om än stereotypa, ändå vanliga scenariot med frågvisa barn är någonting utav det värsta jag vet. Varför då? Hur då? När då? Vem då? Frågorna smattrar och huvudet värker.
Ett barn har inga gränser, varken på vett-och-etikett-nivå eller på etisk nivå. Det finns inget mellanläge mellan sömn och hyperaktivitet, och ingenting kan stoppa ett barn från att dampa loss för allt vad det är värt. Springa runt i affärer specialiserade på extremt skört glas, kasta snöboll på varandra men missa totalt och träffa slumpmässiga personer i omgivningen, samt klappa husdjur till döds.
Till alla stolta föräldrar där ute har vi bara en sak att säga:
Anders:
Woop-de fucking-doo, du har lyckats klämma ut ytterliggare en skrikande idiot till världen. Vill du ha en medalj?
Detta blogginlägg kommer att handla om guds straff till människan. Jag pratar inte om digerdöden, iPRED-lagen eller kärringar. Jag pratar om barn.
Om en vuxen karl kom gående på gatan, med dregel hängandes runt munnen, snor runt näsan, samt hyperaktiv och skrikig, skulle folk reagera? Med största sannolikhet skulle de göra det det. Barn, däremot, kommer undan med vad som helst, oavsett hur de beter sig.
Jag minns när jag var liten, att om jag var alltför odräglig på en offentlig plats sa mina föräldrar åt mig att vara tyst. De senaste fem-sex åren (och möjligen mer, men det minns väl inte jag) av mitt liv har jag aldrig hört någon förälder rappa i åt sitt barn, alls. Då har jag ändå åkt buss i stort sett varje vardag konstant i just fem-sex år, och jag kan säga att jag sett min beskärda del av barn som ska åka buss.
Anders:
Fy fan, får jag slut på batteri i iPoden under bussresor en gång till så vet jag inte vad jag gör. Detta innebär att jag får istället för att njuta av skön musik så blir mina öron attackerade av någon liten snorkuse på 3 månader som inte kan sluta skrika. Att flickan/pojken/saken skriker så högt att tant Margit längst fram med reumatismkäppen till och med reagerar och att det inte hjälper med att stänga av hörapparaten gör ingenting för sakens mamma då hon helt enkelt inte bryr sig längre. Hon har lärt sig att blockera sådana ljud redan innan det går in i hörselgången, hon har vant sig helt enkelt!
Tråkigt nog så måste jag säga att ingen av oss andra på bussen har vant oss med ditt jävla barn som du för övrigt bör få tyst på innan någon av oss får några idéer! Spark med liten unge, någon? Borde flyga riktigt långt om man träffar med vristen.
Anton:
Hursomhelst. Ni får inte tro att jag är rasistisk, för det är jag inte, men ska jag vara ärlig måste jag säga att invandrarbarn oftare är irriterande och skrikiga än ”svenska” barn. Varför vet jag inte, men jag är inte den som tittar bort och är rädd för ye ol’ rasiststämpel när faktumet finns. Jag ser, medger jag, många fler invandrarbarn än svenska barn på bussarna, men om jag skulle räkna med hur stor andel av barnen som låter överdrivet mycket, skulle statistiken vara lätt tydd. I vilket fall som helst, invandrarbarn som svenskt barn, jag ogillar barn något så enormt.
Anders:
Allvarligt talat så har jag tröttnat rejält på dem, både barnen och föräldrarna när det gäller sådana här situationer. Med barnen är det rätt självklart varför jag tröttnat, de kan inte hålla käften helt enkelt. Föräldrarna däremot, att de kan sitta där med ett hånflin och inte göra någonting gör mig så förbannad att jag har lust att kasta någonting på dem. Hade jag varit småbarnsförälder så hade jag gjort allt för att försöka lugna barnet, men de som åker buss verkar skita i det överhuvudtaget bara för att folk ska märka att de har fött barn.
Anton:
Det, om än stereotypa, ändå vanliga scenariot med frågvisa barn är någonting utav det värsta jag vet. Varför då? Hur då? När då? Vem då? Frågorna smattrar och huvudet värker.
Ett barn har inga gränser, varken på vett-och-etikett-nivå eller på etisk nivå. Det finns inget mellanläge mellan sömn och hyperaktivitet, och ingenting kan stoppa ett barn från att dampa loss för allt vad det är värt. Springa runt i affärer specialiserade på extremt skört glas, kasta snöboll på varandra men missa totalt och träffa slumpmässiga personer i omgivningen, samt klappa husdjur till döds.
Till alla stolta föräldrar där ute har vi bara en sak att säga:
Anders:
Woop-de fucking-doo, du har lyckats klämma ut ytterliggare en skrikande idiot till världen. Vill du ha en medalj?
lördag 4 april 2009
Reklam, djävulens ondo
I 53 år har det funnits och jag har inte sett anledningen förrän nu, jag har levt 18 av dessa år helt i okunskap och hat över småsaker men nu när jag verkligen ser det underbara med det så är jag inte bitter över det längre.
Det jag pratar om är såklart SVT som började sända 1956. Att jag på denna hatblogg presenterar ett guldregn över SVT är av en enda anledning, mitt stora och bultande hat emot TV-reklam. Man skulle kunna dra till med ”Det är roten till allt det onda i världen!” men det skulle bara låta överdrivet, det är därför jag skulle vilja förklara varför jag så innerligt hatar det.
Du har satt dig ner i soffan (Eller sängen, fåtöljen eller vad du nu har) och slagit på TV:n för att avnjuta ett av dina favoritprogram efter en hård dag på jobbet/i skolan. Vi kan för enkelhetens skull säga att du timar in det så bra att du till och med ser ifrån programmets början. Det du kommer att mötas av är en liten förvisning av programmet som kommer att visas under kvällen, denna förvisning är ungefär 6-7 minuter. Tillräckligt lång för att du ska fastna men inte tillräckligt långt för att ha sett nog. Efter det så följer ”ett fåtal minuters reklam” men som i själva verket handlar om så länge som upp till 8 (!) minuter. Under denna tid så har man tillräckligt med tid för att få en hjärnblödning av alla enormt korkade reklamer som finns, snart får jag helt ärligt hjärnsläpp om jag måste se på en mer reklam för skitmedlet Cillit Bang. Bang, och smutsen är väck! Eller?
Det har gått så långt i hattankarna att man nästan blir förbannad när man blir avbruten. Det låter så himla konstigt samt att ni förmodligen tror att jag blivit helt digitaliserad och hjärntvättad utav den onda samt stora fyrkanten i hörnet men så är inte fallet. Jag har helt enkelt tröttnat. Tröttnat på att dag ut och dag in behöva matas med skit om gräsfläckar på kläder, jätteglada karamellkolor och mirakelmedel som kan döda allt i en enorm cirkel. Förjävligt helt enkelt.
Det värsta är nog däremot att alla, exakt alla kanaler, har reklampaus samtidigt! Så det inte går att zappa förbi reklamen utan hur man än gör så kommer man få se reklam! Man skulle kunna gå ifrån TV:n eller slå av den och inte förslavas fullständigt dag ut och dag in, men det är väl inte roligt? Kan inte någon bara vara lite outside of the box och faktiskt ha något man kan vila ögonen på undertiden Kanal 5 eller MTV kör sina helt åt helvetes jävla Jamba-reklamer.
Det pratas däremot om att man ska förminska reklampauserna, men för att främja dom oskyldiga bolagen som förlorar pengar på ett sådant beslut så ska man istället öka antalet pauser för att kompensera! Detta innebär kortare avbrott, men desto fler istället. Nu kommer du bara hinna se 5 minuter av filmen innan du blir pissad i ögonen av en dåligt dubbad reklamfilm som ursprungligen är ifrån Tyskland! Visst låter det underbart? Man har bara lust att skjuta sig själv i benet. Finns säkert något på TV-shop som kan hjälpa mig med det.
Det är därför jag har sett det goda med SVT, man får betala en liten extra avgift emot att kunna se hela program, helt utan avbrott! Vilket man verkligen inte kan säga om världens största reklamkanal när det gäller avbrott i filmer, TV4. Hur galen blir man inte av dessa ständiga kassa avbrott, eller deras ”långfilm” som blir avbruten mitt i av ett annat program som absolut inte kan flyttas utan måste vara på samma tid i 100 år, annars kanske tant Astrid i Fittja klagar!
Nu är det däremot ingen trevlig lösning med SVT heller, att man betalar en summa varje år och detta måste alla som har en TV göra. Lite väl mycket forna Öst-Tyskland över det hela men det kan jag acceptera, bara man får se ett helt program utan att bli avbruten. Tyvärr så är programmen på SVT så himla fnastorra så att man känner sig som 85 år efter att ha sett en halvtimme. Ska man betala så pass mycket som man gör via TV-licensen så borde dom väl åtminstone visa någonting som man kan se på utan att få remautism!
Det tjänas stora pengar på reklamen och detta har passerat över till andra branscher också. T.ex. bloggbranschen tjänar miljoner på reklam, tidningsbranschen tjänar miljoner på reklam, radiobranschen tjänar miljoner på reklam etc. Börjar ni se ett mönster?
Det är fan dags att ändra det hela, visst att pengarna måste in på något sätt men jag kan nästan lova att produktionsbolagen för dom olika kanalerna inte går lottlösa som det ser ut idag! Dom tjänar miljoner i reklampengar och alla företag som köper reklamtiden betalar alltså miljoner bara för att förpesta våra program, ska vi som TV-tittare acceptera detta egentligen?
Fy fan.
Det jag pratar om är såklart SVT som började sända 1956. Att jag på denna hatblogg presenterar ett guldregn över SVT är av en enda anledning, mitt stora och bultande hat emot TV-reklam. Man skulle kunna dra till med ”Det är roten till allt det onda i världen!” men det skulle bara låta överdrivet, det är därför jag skulle vilja förklara varför jag så innerligt hatar det.
Du har satt dig ner i soffan (Eller sängen, fåtöljen eller vad du nu har) och slagit på TV:n för att avnjuta ett av dina favoritprogram efter en hård dag på jobbet/i skolan. Vi kan för enkelhetens skull säga att du timar in det så bra att du till och med ser ifrån programmets början. Det du kommer att mötas av är en liten förvisning av programmet som kommer att visas under kvällen, denna förvisning är ungefär 6-7 minuter. Tillräckligt lång för att du ska fastna men inte tillräckligt långt för att ha sett nog. Efter det så följer ”ett fåtal minuters reklam” men som i själva verket handlar om så länge som upp till 8 (!) minuter. Under denna tid så har man tillräckligt med tid för att få en hjärnblödning av alla enormt korkade reklamer som finns, snart får jag helt ärligt hjärnsläpp om jag måste se på en mer reklam för skitmedlet Cillit Bang. Bang, och smutsen är väck! Eller?
Det har gått så långt i hattankarna att man nästan blir förbannad när man blir avbruten. Det låter så himla konstigt samt att ni förmodligen tror att jag blivit helt digitaliserad och hjärntvättad utav den onda samt stora fyrkanten i hörnet men så är inte fallet. Jag har helt enkelt tröttnat. Tröttnat på att dag ut och dag in behöva matas med skit om gräsfläckar på kläder, jätteglada karamellkolor och mirakelmedel som kan döda allt i en enorm cirkel. Förjävligt helt enkelt.
Det värsta är nog däremot att alla, exakt alla kanaler, har reklampaus samtidigt! Så det inte går att zappa förbi reklamen utan hur man än gör så kommer man få se reklam! Man skulle kunna gå ifrån TV:n eller slå av den och inte förslavas fullständigt dag ut och dag in, men det är väl inte roligt? Kan inte någon bara vara lite outside of the box och faktiskt ha något man kan vila ögonen på undertiden Kanal 5 eller MTV kör sina helt åt helvetes jävla Jamba-reklamer.
Det pratas däremot om att man ska förminska reklampauserna, men för att främja dom oskyldiga bolagen som förlorar pengar på ett sådant beslut så ska man istället öka antalet pauser för att kompensera! Detta innebär kortare avbrott, men desto fler istället. Nu kommer du bara hinna se 5 minuter av filmen innan du blir pissad i ögonen av en dåligt dubbad reklamfilm som ursprungligen är ifrån Tyskland! Visst låter det underbart? Man har bara lust att skjuta sig själv i benet. Finns säkert något på TV-shop som kan hjälpa mig med det.
Det är därför jag har sett det goda med SVT, man får betala en liten extra avgift emot att kunna se hela program, helt utan avbrott! Vilket man verkligen inte kan säga om världens största reklamkanal när det gäller avbrott i filmer, TV4. Hur galen blir man inte av dessa ständiga kassa avbrott, eller deras ”långfilm” som blir avbruten mitt i av ett annat program som absolut inte kan flyttas utan måste vara på samma tid i 100 år, annars kanske tant Astrid i Fittja klagar!
Nu är det däremot ingen trevlig lösning med SVT heller, att man betalar en summa varje år och detta måste alla som har en TV göra. Lite väl mycket forna Öst-Tyskland över det hela men det kan jag acceptera, bara man får se ett helt program utan att bli avbruten. Tyvärr så är programmen på SVT så himla fnastorra så att man känner sig som 85 år efter att ha sett en halvtimme. Ska man betala så pass mycket som man gör via TV-licensen så borde dom väl åtminstone visa någonting som man kan se på utan att få remautism!
Det tjänas stora pengar på reklamen och detta har passerat över till andra branscher också. T.ex. bloggbranschen tjänar miljoner på reklam, tidningsbranschen tjänar miljoner på reklam, radiobranschen tjänar miljoner på reklam etc. Börjar ni se ett mönster?
Det är fan dags att ändra det hela, visst att pengarna måste in på något sätt men jag kan nästan lova att produktionsbolagen för dom olika kanalerna inte går lottlösa som det ser ut idag! Dom tjänar miljoner i reklampengar och alla företag som köper reklamtiden betalar alltså miljoner bara för att förpesta våra program, ska vi som TV-tittare acceptera detta egentligen?
Fy fan.
onsdag 21 januari 2009
Nästa person till drabbning; Alexander Schulman
Carl Magnus Alexander ”Alex” Schulman.
Det finns massvis med saker att säga om Schulman, men med tanke på denna bloggens karaktär ska vi nog rikta in oss på dennes bloggande.
I januari 2006 började Alexander sin blogg. Bloggen blev ganska fort känd och Schulman fick publicera den på Aftonbladets hemsida. För övrigt har Schulman även en inne- och utelista på Aftonbladet där han beskriver vad som är okej och inte okej i dagens läge. Mycket viktig läsning. Den tidigare bloggen handlade om både Schulmans eget liv, men det fanns även inlägg av den fantastiska, kritiska sorten.
Den första oktober 2007, las blogginlägget Tack för mig upp.
I inlägget skriver Schulman om hur hans blogg utvecklats från en sorts dagbok till ett forum för hat och mobbning, eller som han själv kallar det: ”Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre” samt ”Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande”. Schulman ser tillbaka på hur hans ”publik” törstat efter hat och elakheter och sett hans dagboksinlägg som färdsträcka till de riktigt saftiga inläggen. Jag kan kanske förstå Schulman här. Ingen gillar att bli älskad av hatare och hatad av älskare. Schulman sa alltså ifrån sig sin post som bloggare hos Aftonbladet.
Gratulationer Schulman, till detta starka initiativ. Tyvärr kom den gamla dubbelmoralen krypande, som den ju brukar göra. Schulman startar sidan 1000apor.se, mobbningens centrum.
Då Schulman är ansvarig utgivare för sidan, är han alltså ansvarig för att se till att allting som publiceras är OK.
Här kommer ett gäng exempel på vad Schulman tydligen ansett vara helt okej:
Kattägare är dumma i huvudet
Dö i barnsäng
Det är inte porr
1000apor är däremot inte kallat ett forum för hat och mobbning ännu av bröderna Schulman utan det är "Sveriges största humorsajt". Alexander har på så sätt lärt sig av vad publiken vill läsa och samlade detta under en "humorsajt" istället. Mycket stor skillnad mellan bloggen och denna "humorsajt", denna sajt består mestadels av just nätmobbning och hatspridande istället för att beblanda vanligt hushållssnack emellan elakheterna. På så sätt så skiljer de två sidorna sig åt.
Alexander Schulman verkar även ha problem med minnet. Eller spriten, det får du avgöra själv. Hursomhelst. I blogginlägget Sanningen bakom Schyffert-bråket beskriver Schulman hur hans fejkade mediastrid med Henrik Schyffert började och slutade.
En snabb sammanfattning:
På en fest i slutet av sommaren 2007 träffas Henrik Schyffert och Alexander Schulman. Efter lite sprit pratar de båda, och kommer överens om att låtsas mobba varandra i media. Grabbarna skiljs åt och en ny dag gryr. Alex drack tydligen lite för mycket, och har inget minne av samtalet. Någon vecka senare attackerar Schyffert Schulman i en intervju med orden: ”Alex Schulman har inte gjort läxan, Alex Schulman är en idiot, Alex Schulman kan ingenting.”
Alex blir förbannad och kriget är ett faktum. Efter ett års öppen media-strid agerar Gry Forsell och Adam Alsing fredsmäklare åt de två kombattanterna.
Schyffert – ”Men Alex, minns du inte vårt samtal? Vi kom ju överens om det här. Var du så full att du inte minns det?”
Alex inser sitt misstag och skäms sönder samtidigt som han blir utskrattad i live-radio.
Fantastiskt korkat. Vi får hoppas att den lilla pojken lärt sig ta det lugnt med spriten.
För att avsluta måste jag än en gång belysa Schulmans ”geni”.
I artikeln Alex Schulman bloggade bort pengarna beskrivs hur den stackars Schulman lagt ut sitt kreditkortsnummer på sin blogg. En utav Sveriges mest lästa bloggar. Schulman blev bestulen på tusentals kronor, då numret låg på bloggen i en timme innan det togs bort. Denna incident kan bara betyda två saker:
1. Schulman hade tappat sin plats i rampljuset, och behövde någon sorts knuff i rätt riktning igen.
2. Schulman är en idiot.
Än en gång är valet erat, även om jag tror jag vet vilket jag skulle satsa på.
Det finns massvis med saker att säga om Schulman, men med tanke på denna bloggens karaktär ska vi nog rikta in oss på dennes bloggande.
I januari 2006 började Alexander sin blogg. Bloggen blev ganska fort känd och Schulman fick publicera den på Aftonbladets hemsida. För övrigt har Schulman även en inne- och utelista på Aftonbladet där han beskriver vad som är okej och inte okej i dagens läge. Mycket viktig läsning. Den tidigare bloggen handlade om både Schulmans eget liv, men det fanns även inlägg av den fantastiska, kritiska sorten.
Den första oktober 2007, las blogginlägget Tack för mig upp.
I inlägget skriver Schulman om hur hans blogg utvecklats från en sorts dagbok till ett forum för hat och mobbning, eller som han själv kallar det: ”Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre” samt ”Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande”. Schulman ser tillbaka på hur hans ”publik” törstat efter hat och elakheter och sett hans dagboksinlägg som färdsträcka till de riktigt saftiga inläggen. Jag kan kanske förstå Schulman här. Ingen gillar att bli älskad av hatare och hatad av älskare. Schulman sa alltså ifrån sig sin post som bloggare hos Aftonbladet.
Gratulationer Schulman, till detta starka initiativ. Tyvärr kom den gamla dubbelmoralen krypande, som den ju brukar göra. Schulman startar sidan 1000apor.se, mobbningens centrum.
Då Schulman är ansvarig utgivare för sidan, är han alltså ansvarig för att se till att allting som publiceras är OK.
Här kommer ett gäng exempel på vad Schulman tydligen ansett vara helt okej:
Kattägare är dumma i huvudet
Dö i barnsäng
Det är inte porr
1000apor är däremot inte kallat ett forum för hat och mobbning ännu av bröderna Schulman utan det är "Sveriges största humorsajt". Alexander har på så sätt lärt sig av vad publiken vill läsa och samlade detta under en "humorsajt" istället. Mycket stor skillnad mellan bloggen och denna "humorsajt", denna sajt består mestadels av just nätmobbning och hatspridande istället för att beblanda vanligt hushållssnack emellan elakheterna. På så sätt så skiljer de två sidorna sig åt.
Alexander Schulman verkar även ha problem med minnet. Eller spriten, det får du avgöra själv. Hursomhelst. I blogginlägget Sanningen bakom Schyffert-bråket beskriver Schulman hur hans fejkade mediastrid med Henrik Schyffert började och slutade.
En snabb sammanfattning:
På en fest i slutet av sommaren 2007 träffas Henrik Schyffert och Alexander Schulman. Efter lite sprit pratar de båda, och kommer överens om att låtsas mobba varandra i media. Grabbarna skiljs åt och en ny dag gryr. Alex drack tydligen lite för mycket, och har inget minne av samtalet. Någon vecka senare attackerar Schyffert Schulman i en intervju med orden: ”Alex Schulman har inte gjort läxan, Alex Schulman är en idiot, Alex Schulman kan ingenting.”
Alex blir förbannad och kriget är ett faktum. Efter ett års öppen media-strid agerar Gry Forsell och Adam Alsing fredsmäklare åt de två kombattanterna.
Schyffert – ”Men Alex, minns du inte vårt samtal? Vi kom ju överens om det här. Var du så full att du inte minns det?”
Alex inser sitt misstag och skäms sönder samtidigt som han blir utskrattad i live-radio.
Fantastiskt korkat. Vi får hoppas att den lilla pojken lärt sig ta det lugnt med spriten.
För att avsluta måste jag än en gång belysa Schulmans ”geni”.
I artikeln Alex Schulman bloggade bort pengarna beskrivs hur den stackars Schulman lagt ut sitt kreditkortsnummer på sin blogg. En utav Sveriges mest lästa bloggar. Schulman blev bestulen på tusentals kronor, då numret låg på bloggen i en timme innan det togs bort. Denna incident kan bara betyda två saker:
1. Schulman hade tappat sin plats i rampljuset, och behövde någon sorts knuff i rätt riktning igen.
2. Schulman är en idiot.
Än en gång är valet erat, även om jag tror jag vet vilket jag skulle satsa på.
torsdag 15 januari 2009
Först ut, Blondinbella!
Anders:
545,260.
Det är så många personer som har läst hennes blogg senaste veckan enligt Bloggtoppen.se. 545,260. Det är alltså över en halv miljon människor som har letat sig in på hennes blogg och läst om hennes otroligt intressanta liv, anledningen till varför alla dessa människor har gjort detta är för mig helt ofattbar. Vad kan göra ens eget liv så pass tråkigt att man måste följa en annan persons exakt lika tråkiga vardagliga liv? Ta till exempel inlägget Vardagssörja där hon förklarar hur jobbigt det är att faktiskt gå ner i mjukisbyxor till tvättstugan och tvätta. Eller ja, hon tvättade inte ens utan det skötte hennes pojkvän åt henne. Allt jag har att säga till det inlägget är; Välkommen till världen lilla gumman!
Anton:
Tydligen kallar vissa personer Blondinbellas blogg en modeblogg, alltså en blogg där tjejer, och självklart en och annan kille, lägger upp bilder av sig själva och kläder, eller någon annan och kläder, eller för tusan, bara kläder! Ett och annat smycke kan även visas.
Andra, inklusive Blondinbella själv, anser att bloggen är en vardagsblogg, detta begrepp förklaras enklast som en blogg där en person berättar små oviktiga och ointressanta detaljer om deras liv, och fungerar som en bokföring över deras vardag.
Själv så anser jag nog att Blondinbellas blogg är en sorts kombination av mode och vardag. Dubbel ondska, alltså. Hennes inlägg handlar om allt ifrån vilken tröja hon eventuellt har på sig till hur välstekt hennes bacon är (vilket visas i hennes inlägg: Man borde kunna köpa färdigstekta bacon). Det är alltså information som vilken självständig, normal, person skulle vara helt ointresserad av.
Anders:
Ni som inte har förstått det ännu, det är ju verkligen synd om henne! Att hon måste lämna sitt glamorösa liv för att göra något så ovärdigt som att vistas i en tvättstuga eller steka sitt eget bacon, det måste vara helt förskräckligt. Jag kan inte ens tänka mig hur det kan kännas, eller vänta nu. Jag kanske kan det, med tanke på att jag är vuxen och gör samma saker jag med! Tyvärr har jag inte psyket som en modebloggare, kanske därför jag inte lider av att vistas i en tvättstuga eller tillagar min egen mat (vilken förövrigt är riktigt god!) och faktiskt göra lite nytta?
Anton:
Till Blondinbellas försvar finns såklart detta; hon är rätt rik, samt att hon har bevisat för mig och alla andra här i Sverige att man kan komma någonstans i världen utan att egentligen göra någonting överhuvudtaget.
Nej, sammanfattningen blir nog att Raymond & Maria hade någonting på gång.
Ingen vill veta var du köpte din tröja!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)