Guds straff till mänskligheten

Anton:
Detta blogginlägg kommer att handla om guds straff till människan. Jag pratar inte om digerdöden, iPRED-lagen eller kärringar. Jag pratar om barn.

Om en vuxen karl kom gående på gatan, med dregel hängandes runt munnen, snor runt näsan, samt hyperaktiv och skrikig, skulle folk reagera? Med största sannolikhet skulle de göra det det. Barn, däremot, kommer undan med vad som helst, oavsett hur de beter sig.

Jag minns när jag var liten, att om jag var alltför odräglig på en offentlig plats sa mina föräldrar åt mig att vara tyst. De senaste fem-sex åren (och möjligen mer, men det minns väl inte jag) av mitt liv har jag aldrig hört någon förälder rappa i åt sitt barn, alls. Då har jag ändå åkt buss i stort sett varje vardag konstant i just fem-sex år, och jag kan säga att jag sett min beskärda del av barn som ska åka buss.

Anders:
Fy fan, får jag slut på batteri i iPoden under bussresor en gång till så vet jag inte vad jag gör. Detta innebär att jag får istället för att njuta av skön musik så blir mina öron attackerade av någon liten snorkuse på 3 månader som inte kan sluta skrika. Att flickan/pojken/saken skriker så högt att tant Margit längst fram med reumatismkäppen till och med reagerar och att det inte hjälper med att stänga av hörapparaten gör ingenting för sakens mamma då hon helt enkelt inte bryr sig längre. Hon har lärt sig att blockera sådana ljud redan innan det går in i hörselgången, hon har vant sig helt enkelt!

Tråkigt nog så måste jag säga att ingen av oss andra på bussen har vant oss med ditt jävla barn som du för övrigt bör få tyst på innan någon av oss får några idéer! Spark med liten unge, någon? Borde flyga riktigt långt om man träffar med vristen.

Anton:
Hursomhelst. Ni får inte tro att jag är rasistisk, för det är jag inte, men ska jag vara ärlig måste jag säga att invandrarbarn oftare är irriterande och skrikiga än ”svenska” barn. Varför vet jag inte, men jag är inte den som tittar bort och är rädd för ye ol’ rasiststämpel när faktumet finns. Jag ser, medger jag, många fler invandrarbarn än svenska barn på bussarna, men om jag skulle räkna med hur stor andel av barnen som låter överdrivet mycket, skulle statistiken vara lätt tydd. I vilket fall som helst, invandrarbarn som svenskt barn, jag ogillar barn något så enormt.

Anders:
Allvarligt talat så har jag tröttnat rejält på dem, både barnen och föräldrarna när det gäller sådana här situationer. Med barnen är det rätt självklart varför jag tröttnat, de kan inte hålla käften helt enkelt. Föräldrarna däremot, att de kan sitta där med ett hånflin och inte göra någonting gör mig så förbannad att jag har lust att kasta någonting på dem. Hade jag varit småbarnsförälder så hade jag gjort allt för att försöka lugna barnet, men de som åker buss verkar skita i det överhuvudtaget bara för att folk ska märka att de har fött barn.

Anton:
Det, om än stereotypa, ändå vanliga scenariot med frågvisa barn är någonting utav det värsta jag vet. Varför då? Hur då? När då? Vem då? Frågorna smattrar och huvudet värker.

Ett barn har inga gränser, varken på vett-och-etikett-nivå eller på etisk nivå. Det finns inget mellanläge mellan sömn och hyperaktivitet, och ingenting kan stoppa ett barn från att dampa loss för allt vad det är värt. Springa runt i affärer specialiserade på extremt skört glas, kasta snöboll på varandra men missa totalt och träffa slumpmässiga personer i omgivningen, samt klappa husdjur till döds.

Till alla stolta föräldrar där ute har vi bara en sak att säga:

Anders:
Woop-de fucking-doo, du har lyckats klämma ut ytterliggare en skrikande idiot till världen. Vill du ha en medalj?